Jag är jävligt dramatisk.

Jag är en riktig grubblare, en funderare och dagdrömmare. När jag är själv kan jag vrida och vända på allt, annalysera hit, annolysera dit, är jag glad vrider jag oftast saker och ting till en possetiv sida och är jag deppig vrider jag det negativt, allt eller inget, på eller av. Glad eller deppig. Oftast Glad. Mina närmsta ser på en gång när jag funderar, min mamma vet precis hur jag ser ut när jag funderar, -vad tänker du på?
Det är konstigt när någon frågar vad man tänker på tycker jag, speciellt när man tänker på något klurigt, något man vill berätta men ändå håller för sig själv, något småjobbigt eller jättejobbigt. Det är som om dom ser vad man tänker, ser äns innre, blottad. Fast det är skönt. Skönt att (slippa) berätta, ta upp, börja prata.
Det är lättare att bli utfrågad, svara nej tills någon hittar rätt, rätt fråga och då kan man bara svara med att vara tyst, man kan sitta tysta ihop, prata om något helt annat och sen ta upp och börja prata.
När jag läser en bra bok blir jag extra grubblig, kanske är det därför jag inte läser så ofta? Kanske är det därför det är så viktigt att boken är riktigt bra och ska få mig fastna efter fyra sidor? Kanske... kanske inte.

PoK